Alliansen är forskningsfientlig

Även Galilei ifrågasattes

Forskningsförakt har blivit på modet. Det är inte bara Sara Palin och Tea Party rörelsen som bortförklarar modern vetenskap som ”verklighetsfrånvänd”.  I Sverige har den borgerliga alliansen tagit efter de amerikanska ledstjärnorna. I sin strävan att reformera den svenska skolan går Jan Björklund till full attack mot hyllmeter av forskning. Sedan 1970-talet har pedagoger uppmanat skolor att lära ut sammanhang istället för detaljer. Istället för att rabbla kungar och årtal har man exempelvis fokuserat på att beskriva historiska processer och större sammanhang. Folkpartiet tycks dock motsätta sig denna utveckling.

 Jan Björklund underkände nyligen skolverkets förslag till kursplanen för geografi. Det ursprungliga förslaget syftade till att flytta inlärningens fokus från detaljer till sammanhang. Eleverna skulle tränas i att förstå hur större processer som klimatförändringar, globalisering och migrationsströmmar påverkar människors livssituationer. Detta stred dock mot Björklunds kunskapssyn. Följaktligen ändrades kursplanen. Att memorera namnen på huvudstäder, landskap och floder, blev återigen geografiämnets huvuduppgift.

                      I en debattartikel på SvD kritiserade femton experter, varav tio professorer, utbildningsdepartementets beslut. Men sådan kritik biter inte på Folkpartiet. Man anser tydligen att major Björklund har bättre kunskap om dessa frågor än ett enhetligt forskarsamhälle.

                      Björklund står tyvärr inte ensam i sin kamp mot forskningen. Han får även god hjälp av sin allianskollega Göran Hägglund. I sitt omtalade ”Verklighetens folk” utspel visade Göran Hägglund ett tydligt förakt för delar av forskningen. Den 12:e december skrev han följande i Dagens Nyheter:

Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överheten. De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara.    

Bakom Hägglunds språkliga krusiduller skymtar hans skeptiska hållning mot forskningen. ”Förtryckarstrukturer” som länge varit ett viktigt perspektiv i sociologi och genusvetenskap ses som något ”akademiskt tillskruvat”. Som motkraft till denna ”konstiga forskning” ställer Hägglund ”diskussionerna runt köksbordet”. Där talas det om hushållskassor, semester och gamla föräldrar (underförstått inte om genusflum och maktrelationer). Det slår inte Hägglund att maktrelationer faktiskt inverkar på de problem som ”verklighetens folk” diskuterar. Orättvis lönediskrimineringen och gamla könsroller leder exempelvis till att många ensamma mammor varken har tid eller råd att åka på semester.

                      Världen är inte enkel. Det är inte ovanligt att forskares upptäckter går på tvärs mot vanliga människors magkänsla. När bönder i 1500-talets Italien samlades runt köksborden för att diskutera jorden och universum höll många säkert inte med Galileo Galilei som ansåg att vår planet var rund. Många tyckte antagligen att han tillhörde någon slags snofsig ”kulturelit” och helst borde brännas på bål. Trots detta påverkades även ”verklighetens folk” av att jorden var rund och snurrade runt solen precis som att alla människor då som nu påverkas av att det finns strukturella maktrelationer mellan män och kvinnor.

                      Det kommer alltid att finnas stridande uppfattningar även inom forskningen. Det är inte heller självklart att något är sant bara för att en majoritet av forskarsamhället företräder en viss ståndpunkt. Men att som Björklund och Hägglund helt förkasta år av forskning och istället följa sin egen magkänsla är inte rätt väg att gå. Framtidens politik bör utvecklas i ett samspel mellan vetenskap och värderingar.

Sahlins linjetal, ris och ros

I lördags höll Mona Sahlin sitt sista stora ”linjetal”. Ett gäng partikamrater hade samlats på Norrlands nation för att skriva motioner. Men när Sahlin började snacka flockades vi runt Johannes dator för att lyssna, som om det var 1940 och Tyskland precis hade erövrat Danmark.

Trots att partiledningen ofta motsätter sig uppfattningen om att det skulle finnas en vänster-höger konflikt inom Socialdemokratin var Sahlins tal en solklar uppmaning till att dra partiet åt höger. Hon presenterade en rad förslag för hur partiet skulle utvecklas. Nedan följer huvudpunkterna:

* Det går inte att återinföra förmögenhets- och fastighetsskatt.
* Det ska införas individuella kompetenskonton.
* S har haft för mycket fokus på jämlikhet, för lite på utveckling.
* De borgerliga skattesänkningarna för löntagare har varit rimliga.
* A-kassan ska höjas så att den skyddar dem som tjänar bra, men då måste ersättningsperioden begränsas.

Jag vill ge ris och ros till Sahlin. Socialdemokratin behöver helt klart reformeras och anpassas till moderna förhållanden. Högerfalangen i partiet har varit bättre på att se vilka delar av politiken som varit orealistiska eller ineffektiva. Förmögenhetsskatten får visserligen positiva fördelningspolitiska effekter men får i gengäld mycket skadliga effekter på samhällsekonomin. Skatten kostar antagligen mer pengar än vad den inbringar och bör därför inte återinföras. Även A-kassan är viktig att reformera. A-kassan ska vara en omställningsförsäkring. Den ska vara generös men tidsbegränsad. Det är bättre att satsa pengar på att skapa fler jobb än på att betala ut a-kassa under långa tidsperioder.

När det gäller Sahlins syn på jämlikheten är jag dock kritisk. Har socialdemokraterna verkligen prioriterat jämlikhet i en så stor utsträckning som Sahlin får det att framstå? I så fall är det märkligt att ojämlikheten ökade under hela Persson-tiden. Det budgetförslag som oppositionen presenterade i våras skilde sig inte nämnvärt från tidigare socialdemokratiska budgetproppar när det gällde omfördelningspolitiken. Det är alltså inte helt otänkbart att ojämlikheten skulle ha fortsatt att öka även med en rödgrön regering vid rodret. Att kritisera socialdemokratin för att ha för mycket jämlikhetsfokus håller inte när vi knappt klarar att minska klyftorna med dagens politik.

Sahlin talade även om att jämlikhet främst ska skapas genom välfärd och inte genom progressiva skatter. Här håller jag med Sahlin. Progressiva skatter kan skapa negativa dynamiska effekter, till exempel minska incitamenten för jobb och utbildning. Generell välfärd omfördelar resurser utan att påverka dessa incitament. Problemet med resonemanget är att välfärdsreformer kostar pengar. Hur får vi då in dessa pengar? Jo genom skatter! Vill vi genomföra tandvårdsreformer, bygga ut kollektivtrafik, satsa på nya jobb, ja då kan vi inte acceptera alla moderaternas skattesänkningar. Trots att fastighetsskatten är så impopulär finns det goda skäl att återinföra åtminstone denna skatt. Fastighetsskatten ger inga negativa dynamiska effekter och det är den enda skatt som effektivt kommer åt kapital. Vi måste våga ta in pengar om vi ska ha möjlighet att förändra samhället på allvar.

                      Sahlins utspel illustrerar det olyckliga konsekvenser som uppstår när det finns tydliga vänster och högerflyglar inom ett parti. Vi kommer behöva både vänster- och högerreformer om vi ska lyckas förvandla vårt parti till en modern rörelse med lösningar på dagens problem.