Så övervinner vi fraktionsstriderna

Fraktionsstrider utgör ett allvarligt hot mot den svenska socialdemokratins framtid. Genom att satsa på fler interna diskussioner om politiken och tillåta avvikande uppfattningar kan vi överkomma splitringen och stärka partiets förnyelsearbete.

I slutet av 90-talet förekom uppslitande fraktionsstrider inom SSU. Vid kongressen 1999 stod högerkandidaten Mikael Damberg mot vänsterkandidaten Luciano Astudillo. Damberg valdes till ordförande efter en mycket jämn omröstning med 126 röster mot Astudillos 124. Vid kongressen i Umeå två år senare tågade SSU:s vänsterfallang ut ur kongresslokalen i protest mot att Damberg återvaldes som förbundsordförande. Det är mycket oroväckande att se hur fraktionsstriderna i SSU nu tycks spridas till det socialdemokratiska partiet. Upprinnelsen till den process som kom att leda till Mona Sahlins avgång inleddes exempelvis med en öppen konflikt mellan vänsterpolitikern Morgan Johansson från Skånedistriktet och Thomas Östros från Uppsala läns något mer högerinriktade partidistrikt.

Fraktionsstrider kan vara extremt farliga för ett parti. För det första leder fraktionsstrider till splitring. Politiker som borde se varandra som samarbetspartners och vänner betraktar istället varandra som motståndare och fiender. Tid som borde ha använts för oppositions- eller regeringsarbete används istället för att smida ränker riktade mot partikamrater från konkurrerande distrikt. För det andra riskerar fraktionsstrider att frysa det politiska förnyelsearbetet. I ett parti som delas upp i vänster- och högerdistrikt utvecklas inte politiken eftersom fraktionsstriderna inte bara innebär splitring i partiet utan också skapar krav på likriktning inom distrikten och S-föreningarna. Inom fraktionen måste man sluta leden för att lättare kunna bekämpa motståndarfraktionen. Går man med i ett vänsterdistrikt måste man acceptera hela det politiska sossevänsterpaketet, man ska motsätta sig EU och friskolor men ställa sig bakom sex timmars arbetsdag och delad föräldraförsäkring. Går man med i ett högerdistrikt blir tillväxtkramande och svensk vapenexport nödvändiga delar även av det individuella politikpaketet. Dessa ideologiska låsningar fryser utvecklingen av politiken. Det blir exempelvis svårt att skapa en mer nyanserad friskolepolitik om hälften av partiets distrikt är för friskolor och hälften av distrikten är mot. Risken är att den starkaste fallangen i partiet genomföra sin polariserade ståndpunkt fullt ut.

Att ett parti rymmer skilda viljor är i sig inget problem. Vi ska vara överens när det gäller ideologin och visionerna men när de gäller de politiska reformerna bör vi kunna ha vitt skilda uppfattningar. Om vi tycker olika bör vi föra en diskussion där det bästa argumentet avgör vilken politik som ska föras. Att vissa partikamrater vill nå våra mål genom klassisk vänsterpolitik medan andra vill använda sig av mittenpolitiska reformer behöver inte heller vara något problem. Faran är om hela distrikt står för den ena eller den andra uppfattningen. Om medlemmar inom ett distrikt har vitt skilda uppfattningar borde distrikten i sin helhet bli mindre tydligt vänster- eller högerinriktade. I bästa fall får distrikten mer reflekterade attityder där vänsterlösningar förordas i vissa frågor och högerlösningar förordas i andra.

Hur kan man lösa och förhindra dessa farliga fraktionsstrider? Som jag ser det bör vi uppmuntra mer politisk debatt och sporra fram ett öppnare diskussionsklimat inom distrikten och S-föreningarna. Vi måste ägna mer tid åt interndebatt. Dels efterfrågas detta av våra diskussionslystna och politikintresserade medlemmar men det är också ytterst viktigt om vi vill uppnå en ständig politisk förnyelse. Det är också viktigt att vara öppen och tillåtande mot de olika åsikter som kan komma upp under dessa diskussioner. Detta låter enkelt i teorin men i praktiken har S-föreningarna ofta en stark konsensuskultur som motverkar olika uppfattningar. De ledande och mest kunniga personerna i föreningarna riskerar att motverka ett öppet debattklimat om de för en alltför aggressiv argumentationslinje under diskussionerna. Risken är att nya medlemmar med andra perspektiv korrigerar sina åsikter för att smälta in i det politiska klimatet i gruppen. Därför kan det vara bra att rotera ledarskapet över dessa diskussionsmöten samt sträva efter en någorlunda jämlik talartid bland de deltagande medlemmarna. Diskussionerna ska vara så toleranta och vänliga som möjligt. På så sätt stärks förtroendet mellan socialdemokrater som företräder olika politiska vägar.                     

Skapar vi ett öppet diskussionsklimat kan vi försvaga fraktionsstriderna i partiet, motverka splitring och snabba på den politiska förnyelsen. Denna utveckling borde vara välkommen hos alla Socialdemokrater.

Socialdemokratin kan skapa en jämlik fördelning av tid

Tidsbrist har blivit ett stort problem för många människor. Högern erbjuder endast tidsbesparande lösningar för den välbärgade delen av samhället. Endast Socialdemokraterna kan åstadkomma stora tidsvinster för hela befolkningen.

Är tid viktigt?

När man är utomlands, särskilt i lite fattigare länder, slås man ofta av hur försäljare kan ägna så mycket tid åt att köpslå om priserna på sina produkter. För många svenskar känns detta främmande. I Sverige är det vanligt att spendera pengar för att tjäna tid. I takt med att samhället blivit rikare har tid blivit vår stora bristvara. Jag hör ofta vänner klaga över att de ”inte har tid” eller över att deras tid ”rinner iväg”. Det händer även att vänner bekymrar sig över brist på pengar men inte alls i samma utsträckning. Bland politiker är dock den ekonomiska dimensionen helt överordnad tidsdimensionen när samhällsproblemen diskuteras. Detta gäller inte minst för mitt eget parti, Socialdemokraterna.

                      De senaste 20 åren har arbetslivet blivit stressigare. Mer än 50 procent av den svenska arbetsstyrkan upplever exempelvis att deras arbetsbelastning är för hög. Omkring 15 procent jobbar regelbundet övertid. Många upplever även att privatlivet har blivit mer tidskrävande. Allt fler delar av vår tillvara ses som projekt. Hemmet ska vara snyggt och designat, cupcakes ska bakas, barnen ska ha en meningsfull fritid och sexlivet ska vara spännande. Högre ambitionsnivåer i privatlivet går naturligtvis ut över vår tid. Kombinerat med en ökad arbetsbelastning blir denna tidsbrist ohållbar.

                      Tidsbrist utgör alltså ett allt större samhällsproblem. Bland de politiska partierna har moderaterna varit bäst på att identifiera och kommunicera denna problematik. Regeringen talar ofta om småbarnsföräldrarnas stressiga vardag och deras svårigheter med att få ”livspusslet” att gå ihop. RUT-avdraget har blivit regeringens främsta reform för att ge mer tid till de stressade föräldrarna. Tanken är att karriärskvinnor ska spara tid genom att utnyttja skattesubventionerad barnpassning och städhjälp.

Bättre tåg sparar tid

                      Problemet är att även skattebefriat hushållsarbete är så dyrt att endast en liten minoritet av alla svenskar, drygt en procent, har råd att utnyttja denna typ av tidsbesparande åtgärder. För vissa höginkomsttagare har det dock blivit en lösning. I rika Danderyd utnyttjar sju procent av invånarna bidraget. Sammanfattningsvis har högern lyckats identifiera ett viktigt problem men presenterar inga breda eller jämlika lösningar för hur detta problem kan åtgärdas.

                      Här kan vi Socialdemokrater komma med nya perspektiv. Vi kan genomföra reformer som syftar till att spara tid för större samhällsgrupper. En storsatsning på kollektivtrafik skulle kunna vara en sådan reform. Järnvägsnätet måste renoveras. Två vintrar i rad har passagerare suttit fast i vagnar eller på stationer och väntat på tåg som inte kommer. Pendlare har varken hunnit fram till möten eller kvällsmat. Här kan samhället investera pengar för att spara tid. På lång sikt är det även önskvärt att sänka priserna för kollektivtrafik. Idag använder fyra femtedelar av svenskarna bilen för att ta sig till jobbet. Om tåg- och tunnelbanetrafiken var billigare och sköttes bättre skulle säkert många av dessa övergå till att åka kollektivt. Bilen kan i längden aldrig tävla med tåg eller tunnelbana i hastighet

                      Tidsproblematiken är naturligtvis nära sammanknuten med diskussionen om arbetstid och arbetstidsförkortning. Arbetstid är ett område som traditionellt skötts av arbetsmarknadens parter. Men om facken och arbetsgivarna misslyckas med att minska stressen för löntagarna måste politiken sätta press på att något blir gjort. Regelbunden övertid och ständig tillgänglighet måste motverkas. Utan en längre period av ledig tid tenderar människor att skadas allvarligt av stress. Alla människor måste därför ges möjlighet att ta ut en lång sammanhängande semester. På längre sikt bör någon slags arbetstidsförkortning äga rum.

                      Frågan om tid är dels en frihetsfråga men det är också en fråga om hållbar ekonomisk utveckling. Genom att ge människor mer tid kan vi minska deras stressbörda och förbättra deras hälsa. Bättre hälsa leder till att människor kan vara verksamma och arbeta under längre tidsperioder. Därmed kan de på lång sikt ge ett större bidrag till samhällsekonomin. Socialdemokratin kan på så sätt stå för en långsiktig hållbar politik i kontrast mot högerns kortsiktiga ojämlika politik.

Alliansen är forskningsfientlig

Även Galilei ifrågasattes

Forskningsförakt har blivit på modet. Det är inte bara Sara Palin och Tea Party rörelsen som bortförklarar modern vetenskap som ”verklighetsfrånvänd”.  I Sverige har den borgerliga alliansen tagit efter de amerikanska ledstjärnorna. I sin strävan att reformera den svenska skolan går Jan Björklund till full attack mot hyllmeter av forskning. Sedan 1970-talet har pedagoger uppmanat skolor att lära ut sammanhang istället för detaljer. Istället för att rabbla kungar och årtal har man exempelvis fokuserat på att beskriva historiska processer och större sammanhang. Folkpartiet tycks dock motsätta sig denna utveckling.

 Jan Björklund underkände nyligen skolverkets förslag till kursplanen för geografi. Det ursprungliga förslaget syftade till att flytta inlärningens fokus från detaljer till sammanhang. Eleverna skulle tränas i att förstå hur större processer som klimatförändringar, globalisering och migrationsströmmar påverkar människors livssituationer. Detta stred dock mot Björklunds kunskapssyn. Följaktligen ändrades kursplanen. Att memorera namnen på huvudstäder, landskap och floder, blev återigen geografiämnets huvuduppgift.

                      I en debattartikel på SvD kritiserade femton experter, varav tio professorer, utbildningsdepartementets beslut. Men sådan kritik biter inte på Folkpartiet. Man anser tydligen att major Björklund har bättre kunskap om dessa frågor än ett enhetligt forskarsamhälle.

                      Björklund står tyvärr inte ensam i sin kamp mot forskningen. Han får även god hjälp av sin allianskollega Göran Hägglund. I sitt omtalade ”Verklighetens folk” utspel visade Göran Hägglund ett tydligt förakt för delar av forskningen. Den 12:e december skrev han följande i Dagens Nyheter:

Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överheten. De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara.    

Bakom Hägglunds språkliga krusiduller skymtar hans skeptiska hållning mot forskningen. ”Förtryckarstrukturer” som länge varit ett viktigt perspektiv i sociologi och genusvetenskap ses som något ”akademiskt tillskruvat”. Som motkraft till denna ”konstiga forskning” ställer Hägglund ”diskussionerna runt köksbordet”. Där talas det om hushållskassor, semester och gamla föräldrar (underförstått inte om genusflum och maktrelationer). Det slår inte Hägglund att maktrelationer faktiskt inverkar på de problem som ”verklighetens folk” diskuterar. Orättvis lönediskrimineringen och gamla könsroller leder exempelvis till att många ensamma mammor varken har tid eller råd att åka på semester.

                      Världen är inte enkel. Det är inte ovanligt att forskares upptäckter går på tvärs mot vanliga människors magkänsla. När bönder i 1500-talets Italien samlades runt köksborden för att diskutera jorden och universum höll många säkert inte med Galileo Galilei som ansåg att vår planet var rund. Många tyckte antagligen att han tillhörde någon slags snofsig ”kulturelit” och helst borde brännas på bål. Trots detta påverkades även ”verklighetens folk” av att jorden var rund och snurrade runt solen precis som att alla människor då som nu påverkas av att det finns strukturella maktrelationer mellan män och kvinnor.

                      Det kommer alltid att finnas stridande uppfattningar även inom forskningen. Det är inte heller självklart att något är sant bara för att en majoritet av forskarsamhället företräder en viss ståndpunkt. Men att som Björklund och Hägglund helt förkasta år av forskning och istället följa sin egen magkänsla är inte rätt väg att gå. Framtidens politik bör utvecklas i ett samspel mellan vetenskap och värderingar.

Sahlins linjetal, ris och ros

I lördags höll Mona Sahlin sitt sista stora ”linjetal”. Ett gäng partikamrater hade samlats på Norrlands nation för att skriva motioner. Men när Sahlin började snacka flockades vi runt Johannes dator för att lyssna, som om det var 1940 och Tyskland precis hade erövrat Danmark.

Trots att partiledningen ofta motsätter sig uppfattningen om att det skulle finnas en vänster-höger konflikt inom Socialdemokratin var Sahlins tal en solklar uppmaning till att dra partiet åt höger. Hon presenterade en rad förslag för hur partiet skulle utvecklas. Nedan följer huvudpunkterna:

* Det går inte att återinföra förmögenhets- och fastighetsskatt.
* Det ska införas individuella kompetenskonton.
* S har haft för mycket fokus på jämlikhet, för lite på utveckling.
* De borgerliga skattesänkningarna för löntagare har varit rimliga.
* A-kassan ska höjas så att den skyddar dem som tjänar bra, men då måste ersättningsperioden begränsas.

Jag vill ge ris och ros till Sahlin. Socialdemokratin behöver helt klart reformeras och anpassas till moderna förhållanden. Högerfalangen i partiet har varit bättre på att se vilka delar av politiken som varit orealistiska eller ineffektiva. Förmögenhetsskatten får visserligen positiva fördelningspolitiska effekter men får i gengäld mycket skadliga effekter på samhällsekonomin. Skatten kostar antagligen mer pengar än vad den inbringar och bör därför inte återinföras. Även A-kassan är viktig att reformera. A-kassan ska vara en omställningsförsäkring. Den ska vara generös men tidsbegränsad. Det är bättre att satsa pengar på att skapa fler jobb än på att betala ut a-kassa under långa tidsperioder.

När det gäller Sahlins syn på jämlikheten är jag dock kritisk. Har socialdemokraterna verkligen prioriterat jämlikhet i en så stor utsträckning som Sahlin får det att framstå? I så fall är det märkligt att ojämlikheten ökade under hela Persson-tiden. Det budgetförslag som oppositionen presenterade i våras skilde sig inte nämnvärt från tidigare socialdemokratiska budgetproppar när det gällde omfördelningspolitiken. Det är alltså inte helt otänkbart att ojämlikheten skulle ha fortsatt att öka även med en rödgrön regering vid rodret. Att kritisera socialdemokratin för att ha för mycket jämlikhetsfokus håller inte när vi knappt klarar att minska klyftorna med dagens politik.

Sahlin talade även om att jämlikhet främst ska skapas genom välfärd och inte genom progressiva skatter. Här håller jag med Sahlin. Progressiva skatter kan skapa negativa dynamiska effekter, till exempel minska incitamenten för jobb och utbildning. Generell välfärd omfördelar resurser utan att påverka dessa incitament. Problemet med resonemanget är att välfärdsreformer kostar pengar. Hur får vi då in dessa pengar? Jo genom skatter! Vill vi genomföra tandvårdsreformer, bygga ut kollektivtrafik, satsa på nya jobb, ja då kan vi inte acceptera alla moderaternas skattesänkningar. Trots att fastighetsskatten är så impopulär finns det goda skäl att återinföra åtminstone denna skatt. Fastighetsskatten ger inga negativa dynamiska effekter och det är den enda skatt som effektivt kommer åt kapital. Vi måste våga ta in pengar om vi ska ha möjlighet att förändra samhället på allvar.

                      Sahlins utspel illustrerar det olyckliga konsekvenser som uppstår när det finns tydliga vänster och högerflyglar inom ett parti. Vi kommer behöva både vänster- och högerreformer om vi ska lyckas förvandla vårt parti till en modern rörelse med lösningar på dagens problem.

Är den moderna underklassen ”utsugen”?

I tisdags visade Laboremus filmen ”Fish Tank” på Norrlands nation. Jag hade sett filmen tidigare men valde att se den igen eftersom den är så bra och väcker så mycket tankar. Filmen handlar om den 15-åriga Mia som växer upp tillsammans med sin syster och sin ensamstående mamma i ett modernt engelskt underklasshem. Hennes tillvaro är nästan helt kärlekslös. Nästan all kontakt med mamman och systern består av att de förnedrar varandra. Trots att Mias familj har en dräglig materiell standard med stor TV och mikrovågsugn lever de ändå i misär. Mamman är arbetslös och alkoholiserad och med filmens gång blir det uppenbart att Mias liv antagligen får samma sorgliga utveckling.

                      Efter att ha sett filmen började jag fundera på en sak. Är Mias familj utsatt för någon slags utsugning? ”Utsugning” har ju varit ett av arbetarrörelsens klassiska begrepp för att beskriva förhållandet mellan arbetare och kapitalister. Arbetarna i det gamla industrisamhället fick inte ta del av arbetets frukter. De slet tolv timmar per dag i fabriker men fick endast lön nog för att hålla sig vid liv. De var kapitalägarna som fick del av det överskott som arbetarna producerade. Samtidigt var arbetarna helt nödvändiga för produktionen. Om de inte arbetade stannade fabrikerna. Kapitalägarna sög alltså ut arbetarna vilket måste ses som djupt orättvist av alla människor med någon slags rimlig moral (vilket dåtidens överklass tydligen inte hade).

                      Här blir Mias familj ett typexempel på en modern underklass med andra förutsättningar en den gamla industriarbetarklassen. Mias mamma är arbetslös utgör därmed ingen nödvändig arbetskraft. Ingen fabrik slutar producera om hon inte arbetar. Samtidigt får hon en dräglig materiell levnadsstandard genom den socialhjälp som finns i alla moderna stater. En moderat skulle antagligen inkludera henne i det så kallade ”utanförskapet”. Från ett högerperspektiv skulle man kanske till och med se det som att Mias mamma är den riktiga utsugaren, att det är hon som parasiterar på ”de som jobbar”. Mias familj lever helt klart i misär vilket är oacceptabelt ur ett vänsterperspektiv. Men har samhället en moralisk förpliktelse att återupprätta en person som inte utnyttjas i ekonomin utan tvärt om utnyttjar de välfärdstjänster som samhället erbjuder.

                      Föga förvånande anser jag att samhället har en moralisk förpliktelse att hjälpa familjer av den typ som beskrivs i ”Fish Tank”. För det första bidrar Mias mamma till samhället genom reproduktion, alltså genom att föda och ta hand om barn som är framtida samhällsmedborgare. I ett samhälle utan utbyggd barnomsorg är denna uppgift tidskrävande och betungande. Eftersom främst kvinnor ansvarar för att ta hand om barn är denna uppgift historiskt sett extremt undervärderat (varför? Svar: ”patriarkatet”). Ensamstående och arbetslösa föräldrar blir alltså utsugna då de genomför ett nödvändigt arbete som de inte får betalt för. I filmen behandlar mamman i och för sig Mia så dåligt att man kan tvivla på om hon bidrar med något bra överhuvudtaget. De flesta ensamstående föräldrar i liknande situationer gör dock antagligen sitt bästa för att ge sina barn en kärleksfull uppväxt. Men är man en väldigt ung förälder med trasig barndom är detta naturligtvis svårt.

                      Det finns fler skäl till att samhället bör ansvara för att förbättra situationen för människor som under lång tid stått utanför arbetsmarknaden. Barnen i dessa familjer rår inte för att de blivit födda av arbetslösa föräldrar. Föds man i ett underklasshem och blir gravid innan 18-års ålder hamnar man i en extremt utsatt situation innan man ens är myndig och alltså inte anses vara kapabel att bestämma över sig själv. Konservativa politiker skulle kanske hävda att ansvaret för ett misslyckat levnadsöde i en sådan situation vilar på föräldrarna. Men vad händer om föräldrarna haft exakt samma livsöde? Vems är i så fall ansvaret? Svaret på denna fråga blir antingen ”ingens ansvar” eller ”samhällets ansvar”. Själv lutar jag åt det senare.

                      Samhället har dessutom mycket att vinna på att få in ”outsiders” i arbete och ge dessa ett bra liv. Varje person i arbetslöshet är en sjuksköterska, polis eller jurist mindre. Även om ingen direkt utnyttjar den nya underklassen är det alltså ekonomiskt rationellt att satsa mycket resurser för att göra ”outsiders” till ”insiders”. Genom ökade satsningar på vuxenutbildning kan man ge människor möjlighet att bli kvalificerade yrkesarbetare även senare i livet. Samtidig kräver detta en väl fungerande barnomsorg om de vuxna ska ha tid att plugga. Ett annat alternativ kan vara att subventionera fram arbeten för människor som inte är attraktiva på arbetsmarknaden. Hur som helst har samhället ett moraliskt ansvar för den nya underklassen, oavsett om man ska se dem som utsugna eller inte.