Sahlins linjetal, ris och ros

I lördags höll Mona Sahlin sitt sista stora ”linjetal”. Ett gäng partikamrater hade samlats på Norrlands nation för att skriva motioner. Men när Sahlin började snacka flockades vi runt Johannes dator för att lyssna, som om det var 1940 och Tyskland precis hade erövrat Danmark.

Trots att partiledningen ofta motsätter sig uppfattningen om att det skulle finnas en vänster-höger konflikt inom Socialdemokratin var Sahlins tal en solklar uppmaning till att dra partiet åt höger. Hon presenterade en rad förslag för hur partiet skulle utvecklas. Nedan följer huvudpunkterna:

* Det går inte att återinföra förmögenhets- och fastighetsskatt.
* Det ska införas individuella kompetenskonton.
* S har haft för mycket fokus på jämlikhet, för lite på utveckling.
* De borgerliga skattesänkningarna för löntagare har varit rimliga.
* A-kassan ska höjas så att den skyddar dem som tjänar bra, men då måste ersättningsperioden begränsas.

Jag vill ge ris och ros till Sahlin. Socialdemokratin behöver helt klart reformeras och anpassas till moderna förhållanden. Högerfalangen i partiet har varit bättre på att se vilka delar av politiken som varit orealistiska eller ineffektiva. Förmögenhetsskatten får visserligen positiva fördelningspolitiska effekter men får i gengäld mycket skadliga effekter på samhällsekonomin. Skatten kostar antagligen mer pengar än vad den inbringar och bör därför inte återinföras. Även A-kassan är viktig att reformera. A-kassan ska vara en omställningsförsäkring. Den ska vara generös men tidsbegränsad. Det är bättre att satsa pengar på att skapa fler jobb än på att betala ut a-kassa under långa tidsperioder.

När det gäller Sahlins syn på jämlikheten är jag dock kritisk. Har socialdemokraterna verkligen prioriterat jämlikhet i en så stor utsträckning som Sahlin får det att framstå? I så fall är det märkligt att ojämlikheten ökade under hela Persson-tiden. Det budgetförslag som oppositionen presenterade i våras skilde sig inte nämnvärt från tidigare socialdemokratiska budgetproppar när det gällde omfördelningspolitiken. Det är alltså inte helt otänkbart att ojämlikheten skulle ha fortsatt att öka även med en rödgrön regering vid rodret. Att kritisera socialdemokratin för att ha för mycket jämlikhetsfokus håller inte när vi knappt klarar att minska klyftorna med dagens politik.

Sahlin talade även om att jämlikhet främst ska skapas genom välfärd och inte genom progressiva skatter. Här håller jag med Sahlin. Progressiva skatter kan skapa negativa dynamiska effekter, till exempel minska incitamenten för jobb och utbildning. Generell välfärd omfördelar resurser utan att påverka dessa incitament. Problemet med resonemanget är att välfärdsreformer kostar pengar. Hur får vi då in dessa pengar? Jo genom skatter! Vill vi genomföra tandvårdsreformer, bygga ut kollektivtrafik, satsa på nya jobb, ja då kan vi inte acceptera alla moderaternas skattesänkningar. Trots att fastighetsskatten är så impopulär finns det goda skäl att återinföra åtminstone denna skatt. Fastighetsskatten ger inga negativa dynamiska effekter och det är den enda skatt som effektivt kommer åt kapital. Vi måste våga ta in pengar om vi ska ha möjlighet att förändra samhället på allvar.

                      Sahlins utspel illustrerar det olyckliga konsekvenser som uppstår när det finns tydliga vänster och högerflyglar inom ett parti. Vi kommer behöva både vänster- och högerreformer om vi ska lyckas förvandla vårt parti till en modern rörelse med lösningar på dagens problem.