I tisdags visade Laboremus filmen ”Fish Tank” på Norrlands nation. Jag hade sett filmen tidigare men valde att se den igen eftersom den är så bra och väcker så mycket tankar. Filmen handlar om den 15-åriga Mia som växer upp tillsammans med sin syster och sin ensamstående mamma i ett modernt engelskt underklasshem. Hennes tillvaro är nästan helt kärlekslös. Nästan all kontakt med mamman och systern består av att de förnedrar varandra. Trots att Mias familj har en dräglig materiell standard med stor TV och mikrovågsugn lever de ändå i misär. Mamman är arbetslös och alkoholiserad och med filmens gång blir det uppenbart att Mias liv antagligen får samma sorgliga utveckling.
Efter att ha sett filmen började jag fundera på en sak. Är Mias familj utsatt för någon slags utsugning? ”Utsugning” har ju varit ett av arbetarrörelsens klassiska begrepp för att beskriva förhållandet mellan arbetare och kapitalister. Arbetarna i det gamla industrisamhället fick inte ta del av arbetets frukter. De slet tolv timmar per dag i fabriker men fick endast lön nog för att hålla sig vid liv. De var kapitalägarna som fick del av det överskott som arbetarna producerade. Samtidigt var arbetarna helt nödvändiga för produktionen. Om de inte arbetade stannade fabrikerna. Kapitalägarna sög alltså ut arbetarna vilket måste ses som djupt orättvist av alla människor med någon slags rimlig moral (vilket dåtidens överklass tydligen inte hade).
Här blir Mias familj ett typexempel på en modern underklass med andra förutsättningar en den gamla industriarbetarklassen. Mias mamma är arbetslös utgör därmed ingen nödvändig arbetskraft. Ingen fabrik slutar producera om hon inte arbetar. Samtidigt får hon en dräglig materiell levnadsstandard genom den socialhjälp som finns i alla moderna stater. En moderat skulle antagligen inkludera henne i det så kallade ”utanförskapet”. Från ett högerperspektiv skulle man kanske till och med se det som att Mias mamma är den riktiga utsugaren, att det är hon som parasiterar på ”de som jobbar”. Mias familj lever helt klart i misär vilket är oacceptabelt ur ett vänsterperspektiv. Men har samhället en moralisk förpliktelse att återupprätta en person som inte utnyttjas i ekonomin utan tvärt om utnyttjar de välfärdstjänster som samhället erbjuder.
Föga förvånande anser jag att samhället har en moralisk förpliktelse att hjälpa familjer av den typ som beskrivs i ”Fish Tank”. För det första bidrar Mias mamma till samhället genom reproduktion, alltså genom att föda och ta hand om barn som är framtida samhällsmedborgare. I ett samhälle utan utbyggd barnomsorg är denna uppgift tidskrävande och betungande. Eftersom främst kvinnor ansvarar för att ta hand om barn är denna uppgift historiskt sett extremt undervärderat (varför? Svar: ”patriarkatet”). Ensamstående och arbetslösa föräldrar blir alltså utsugna då de genomför ett nödvändigt arbete som de inte får betalt för. I filmen behandlar mamman i och för sig Mia så dåligt att man kan tvivla på om hon bidrar med något bra överhuvudtaget. De flesta ensamstående föräldrar i liknande situationer gör dock antagligen sitt bästa för att ge sina barn en kärleksfull uppväxt. Men är man en väldigt ung förälder med trasig barndom är detta naturligtvis svårt.
Det finns fler skäl till att samhället bör ansvara för att förbättra situationen för människor som under lång tid stått utanför arbetsmarknaden. Barnen i dessa familjer rår inte för att de blivit födda av arbetslösa föräldrar. Föds man i ett underklasshem och blir gravid innan 18-års ålder hamnar man i en extremt utsatt situation innan man ens är myndig och alltså inte anses vara kapabel att bestämma över sig själv. Konservativa politiker skulle kanske hävda att ansvaret för ett misslyckat levnadsöde i en sådan situation vilar på föräldrarna. Men vad händer om föräldrarna haft exakt samma livsöde? Vems är i så fall ansvaret? Svaret på denna fråga blir antingen ”ingens ansvar” eller ”samhällets ansvar”. Själv lutar jag åt det senare.
Samhället har dessutom mycket att vinna på att få in ”outsiders” i arbete och ge dessa ett bra liv. Varje person i arbetslöshet är en sjuksköterska, polis eller jurist mindre. Även om ingen direkt utnyttjar den nya underklassen är det alltså ekonomiskt rationellt att satsa mycket resurser för att göra ”outsiders” till ”insiders”. Genom ökade satsningar på vuxenutbildning kan man ge människor möjlighet att bli kvalificerade yrkesarbetare även senare i livet. Samtidig kräver detta en väl fungerande barnomsorg om de vuxna ska ha tid att plugga. Ett annat alternativ kan vara att subventionera fram arbeten för människor som inte är attraktiva på arbetsmarknaden. Hur som helst har samhället ett moraliskt ansvar för den nya underklassen, oavsett om man ska se dem som utsugna eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar