Socialdemokratins nya berättelse – ett förslag

Alla framgångsrika politiska rörelser behöver en ”berättelse”. Berättelser syftar till att beskriva samhällets huvudproblem samt presentera lösningar på dessa problem. En berättelse är alltid en förenkling av verkligheten vilket nödvändiggör att endast ett begränsat antal politikområden kan tas upp inom berättelsen. Att skapa en berättelse handlar om att prioritera och få politikens delar att bilda en helhet. I Socialdemokraternas eftervalsdebatt har många tryckt på bristerna med eller rent av avsaknaden av en socialdemokratisk berättelse. I detta inlägg vill jag ge ett förslag på hur en framtida berättelse skulle kunna se ut.

Problembild

Moderaternas framgångar i valet 2006 kan till stor del förklaras av att de lyckades beskriva en sammanhängande berättelse som väljarna upplevde som relevant. Högern fokuserade på problemet med det så kallade ”utanförskapet”, det vill säga att så många människor stod utanför arbetsmarknaden. Den socialdemokratiska välfärden ansågs ha skapat detta problem genom att göra människor passivt bidragsberoende. Den ökade frekvensen av sjukskrivna och förtidspensionerade efter 1990-talet sågs som det tydligaste exemplet. Genom att öka den ekonomiska klyftan mellan de som arbetade och de som inte arbetade hoppades moderaterna kunna öka människors incitament till att återkomma i jobb och på så vis minska utanförskapet.

Det är ett faktum att mängder av människor hamnade utanför arbetsmarknaden under 1990-talet. Jag tror dock inte att välfärdsstaten var boven i dramat. Om så vore fallet är det märkligt att ”utanförskapet” blev så stort just efter 90-talskrisen då välfärdsstaten utsattes för omfattande nedskärningar. Istället tror jag att den strukturomvandling som den ekonomiska krisen innebar tvingade ut mängder av människor från arbetsmarknaden. Globaliseringen och den ökade konkurrensen tvingade företag att göra sig av med den minst produktiva delen av arbetskraften. Människor som inte klarade av att anpassa sig till det ökade tempot och kraven på nya teknik- och datakunskaper avskedades. I brist på bättre idéer valde den socialdemokratiska regeringen att förtidspensionera och sjukskriva dessa människor.

Vi har således fått ett samhälle med två grupper av människor med vitt skilda problem. Dels har vi ”outsiders”, en grupp som består av sjukskrivna, arbetslösa, förtidspensionerade och deltidsarbetande människor med låga inkomster. Många av dessa människor kämpar med dåligt självförtroende och en känsla av att stå utanför övriga samhället. Högerns politik har minskat denna grupps ekonomiska utrymme utan att man för den skull har fått in fler i arbete. Den andra gruppen utgörs av ”insiders”, människor som jobbar heltid eller nästan heltid. Denna grupp har fått det ekonomiskt bättre tack vare högerns skattesänkningar. Samtidigt brottas många med att få ihop en stressig vardag. Många jobb kräver att de anställda jobbar övertid vilket sliter på barnfamiljer, framförallt på kvinnor som fortfarande tvingas bära huvudbördan av det obetalda hemarbetet. För dessa människor utgör välfärden, till exempel barn- och äldreomsorg, en viktig avlastning. Om högerns underfinansiering av välfärden fortsätter riskerar stressen bland de som jobbar alltså att öka ännu mer. Detta ökade tryck riskerar i sin tur att pressa ut än fler människor från arbetsmarknaden.

Åtgärder

Vad har vi socialdemokrater för lösningar på dessa problem? Helt klart är att politiken måste riktas in mot båda grupperna, dels för att vi ska vara en rörelse som är relevant för alla men också för att de två gruppernas problem hänger samman. När det gäller gruppen ”outsiders” är den viktigaste åtgärden att skapa jobb anpassade för denna grupp. Till skillnad från högern vill vi inte skapa låglönejobb eftersom detta leder till permanent social ojämlikhet. Då återstår möjligheten att subventionera jobb, alltså att staten står för en del av lönekostnaderna. Detta kan ske genom att den offentliga sektorn anställer fler människor med nedsatt arbetsförmåga. En annan metod skulle kunna vara att öppna för en dialog mellan socialtjänst, försäkringskassa, fack och arbetsgivare. Arbetsgivarna skulle i sådana samtal kunna erbjudas kompensation för att anställa människor med nedsatt arbetsförmåga. Försäkringskassan och socialtjänsten skulle kunna bidra med finansieringen eftersom dessa myndigheters utgifter minskar om fler kommer i arbete.

                      Samtidigt bör åtgärder även sättas in mot gruppen ”insiders”. Det viktigaste målet bör vara att öka trivseln och minska pressen på arbetsplatserna. Sex-timmars arbetsdag kan vara ett långsiktigt mål men på kort sikt bör man rikta in sig på att minska övertidsarbetet. Det ska gå att göra karriär även om man ”bara” jobbar åtta timmar per dag. Genom att bygga ut kollektivtrafiken kan man minska restiden till och från arbetet och på så sätt minska människors stress. Genom bättre barnomsorg och äldreomsorg minskar man dåligt samvete och otillräcklighetskänslor hos de som jobbar. Att ta hand om barn och äldre föräldrar är i grunden lustfyllt men riskerar att bli en börda om tiden inte räcker till.

Denna berättelse missar många viktiga samhällsproblem. Mänsklighetens ödesfrågor, klimathotet, oljekrisen och den globala ojämlikheten berörs inte. Samtidigt är det viktigt att inte inkludera allt i en berättelse för hinner man inte berätta den för väljarna. Det jag främst eftersöker är fler konkreta förslag, debatter och idéer kring hur den nya socialdemokratiska berättelsen skulle kunna utformas.