Alliansen är forskningsfientlig

Även Galilei ifrågasattes

Forskningsförakt har blivit på modet. Det är inte bara Sara Palin och Tea Party rörelsen som bortförklarar modern vetenskap som ”verklighetsfrånvänd”.  I Sverige har den borgerliga alliansen tagit efter de amerikanska ledstjärnorna. I sin strävan att reformera den svenska skolan går Jan Björklund till full attack mot hyllmeter av forskning. Sedan 1970-talet har pedagoger uppmanat skolor att lära ut sammanhang istället för detaljer. Istället för att rabbla kungar och årtal har man exempelvis fokuserat på att beskriva historiska processer och större sammanhang. Folkpartiet tycks dock motsätta sig denna utveckling.

 Jan Björklund underkände nyligen skolverkets förslag till kursplanen för geografi. Det ursprungliga förslaget syftade till att flytta inlärningens fokus från detaljer till sammanhang. Eleverna skulle tränas i att förstå hur större processer som klimatförändringar, globalisering och migrationsströmmar påverkar människors livssituationer. Detta stred dock mot Björklunds kunskapssyn. Följaktligen ändrades kursplanen. Att memorera namnen på huvudstäder, landskap och floder, blev återigen geografiämnets huvuduppgift.

                      I en debattartikel på SvD kritiserade femton experter, varav tio professorer, utbildningsdepartementets beslut. Men sådan kritik biter inte på Folkpartiet. Man anser tydligen att major Björklund har bättre kunskap om dessa frågor än ett enhetligt forskarsamhälle.

                      Björklund står tyvärr inte ensam i sin kamp mot forskningen. Han får även god hjälp av sin allianskollega Göran Hägglund. I sitt omtalade ”Verklighetens folk” utspel visade Göran Hägglund ett tydligt förakt för delar av forskningen. Den 12:e december skrev han följande i Dagens Nyheter:

Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överheten. De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara.    

Bakom Hägglunds språkliga krusiduller skymtar hans skeptiska hållning mot forskningen. ”Förtryckarstrukturer” som länge varit ett viktigt perspektiv i sociologi och genusvetenskap ses som något ”akademiskt tillskruvat”. Som motkraft till denna ”konstiga forskning” ställer Hägglund ”diskussionerna runt köksbordet”. Där talas det om hushållskassor, semester och gamla föräldrar (underförstått inte om genusflum och maktrelationer). Det slår inte Hägglund att maktrelationer faktiskt inverkar på de problem som ”verklighetens folk” diskuterar. Orättvis lönediskrimineringen och gamla könsroller leder exempelvis till att många ensamma mammor varken har tid eller råd att åka på semester.

                      Världen är inte enkel. Det är inte ovanligt att forskares upptäckter går på tvärs mot vanliga människors magkänsla. När bönder i 1500-talets Italien samlades runt köksborden för att diskutera jorden och universum höll många säkert inte med Galileo Galilei som ansåg att vår planet var rund. Många tyckte antagligen att han tillhörde någon slags snofsig ”kulturelit” och helst borde brännas på bål. Trots detta påverkades även ”verklighetens folk” av att jorden var rund och snurrade runt solen precis som att alla människor då som nu påverkas av att det finns strukturella maktrelationer mellan män och kvinnor.

                      Det kommer alltid att finnas stridande uppfattningar även inom forskningen. Det är inte heller självklart att något är sant bara för att en majoritet av forskarsamhället företräder en viss ståndpunkt. Men att som Björklund och Hägglund helt förkasta år av forskning och istället följa sin egen magkänsla är inte rätt väg att gå. Framtidens politik bör utvecklas i ett samspel mellan vetenskap och värderingar.

Sahlins linjetal, ris och ros

I lördags höll Mona Sahlin sitt sista stora ”linjetal”. Ett gäng partikamrater hade samlats på Norrlands nation för att skriva motioner. Men när Sahlin började snacka flockades vi runt Johannes dator för att lyssna, som om det var 1940 och Tyskland precis hade erövrat Danmark.

Trots att partiledningen ofta motsätter sig uppfattningen om att det skulle finnas en vänster-höger konflikt inom Socialdemokratin var Sahlins tal en solklar uppmaning till att dra partiet åt höger. Hon presenterade en rad förslag för hur partiet skulle utvecklas. Nedan följer huvudpunkterna:

* Det går inte att återinföra förmögenhets- och fastighetsskatt.
* Det ska införas individuella kompetenskonton.
* S har haft för mycket fokus på jämlikhet, för lite på utveckling.
* De borgerliga skattesänkningarna för löntagare har varit rimliga.
* A-kassan ska höjas så att den skyddar dem som tjänar bra, men då måste ersättningsperioden begränsas.

Jag vill ge ris och ros till Sahlin. Socialdemokratin behöver helt klart reformeras och anpassas till moderna förhållanden. Högerfalangen i partiet har varit bättre på att se vilka delar av politiken som varit orealistiska eller ineffektiva. Förmögenhetsskatten får visserligen positiva fördelningspolitiska effekter men får i gengäld mycket skadliga effekter på samhällsekonomin. Skatten kostar antagligen mer pengar än vad den inbringar och bör därför inte återinföras. Även A-kassan är viktig att reformera. A-kassan ska vara en omställningsförsäkring. Den ska vara generös men tidsbegränsad. Det är bättre att satsa pengar på att skapa fler jobb än på att betala ut a-kassa under långa tidsperioder.

När det gäller Sahlins syn på jämlikheten är jag dock kritisk. Har socialdemokraterna verkligen prioriterat jämlikhet i en så stor utsträckning som Sahlin får det att framstå? I så fall är det märkligt att ojämlikheten ökade under hela Persson-tiden. Det budgetförslag som oppositionen presenterade i våras skilde sig inte nämnvärt från tidigare socialdemokratiska budgetproppar när det gällde omfördelningspolitiken. Det är alltså inte helt otänkbart att ojämlikheten skulle ha fortsatt att öka även med en rödgrön regering vid rodret. Att kritisera socialdemokratin för att ha för mycket jämlikhetsfokus håller inte när vi knappt klarar att minska klyftorna med dagens politik.

Sahlin talade även om att jämlikhet främst ska skapas genom välfärd och inte genom progressiva skatter. Här håller jag med Sahlin. Progressiva skatter kan skapa negativa dynamiska effekter, till exempel minska incitamenten för jobb och utbildning. Generell välfärd omfördelar resurser utan att påverka dessa incitament. Problemet med resonemanget är att välfärdsreformer kostar pengar. Hur får vi då in dessa pengar? Jo genom skatter! Vill vi genomföra tandvårdsreformer, bygga ut kollektivtrafik, satsa på nya jobb, ja då kan vi inte acceptera alla moderaternas skattesänkningar. Trots att fastighetsskatten är så impopulär finns det goda skäl att återinföra åtminstone denna skatt. Fastighetsskatten ger inga negativa dynamiska effekter och det är den enda skatt som effektivt kommer åt kapital. Vi måste våga ta in pengar om vi ska ha möjlighet att förändra samhället på allvar.

                      Sahlins utspel illustrerar det olyckliga konsekvenser som uppstår när det finns tydliga vänster och högerflyglar inom ett parti. Vi kommer behöva både vänster- och högerreformer om vi ska lyckas förvandla vårt parti till en modern rörelse med lösningar på dagens problem.

Är den moderna underklassen ”utsugen”?

I tisdags visade Laboremus filmen ”Fish Tank” på Norrlands nation. Jag hade sett filmen tidigare men valde att se den igen eftersom den är så bra och väcker så mycket tankar. Filmen handlar om den 15-åriga Mia som växer upp tillsammans med sin syster och sin ensamstående mamma i ett modernt engelskt underklasshem. Hennes tillvaro är nästan helt kärlekslös. Nästan all kontakt med mamman och systern består av att de förnedrar varandra. Trots att Mias familj har en dräglig materiell standard med stor TV och mikrovågsugn lever de ändå i misär. Mamman är arbetslös och alkoholiserad och med filmens gång blir det uppenbart att Mias liv antagligen får samma sorgliga utveckling.

                      Efter att ha sett filmen började jag fundera på en sak. Är Mias familj utsatt för någon slags utsugning? ”Utsugning” har ju varit ett av arbetarrörelsens klassiska begrepp för att beskriva förhållandet mellan arbetare och kapitalister. Arbetarna i det gamla industrisamhället fick inte ta del av arbetets frukter. De slet tolv timmar per dag i fabriker men fick endast lön nog för att hålla sig vid liv. De var kapitalägarna som fick del av det överskott som arbetarna producerade. Samtidigt var arbetarna helt nödvändiga för produktionen. Om de inte arbetade stannade fabrikerna. Kapitalägarna sög alltså ut arbetarna vilket måste ses som djupt orättvist av alla människor med någon slags rimlig moral (vilket dåtidens överklass tydligen inte hade).

                      Här blir Mias familj ett typexempel på en modern underklass med andra förutsättningar en den gamla industriarbetarklassen. Mias mamma är arbetslös utgör därmed ingen nödvändig arbetskraft. Ingen fabrik slutar producera om hon inte arbetar. Samtidigt får hon en dräglig materiell levnadsstandard genom den socialhjälp som finns i alla moderna stater. En moderat skulle antagligen inkludera henne i det så kallade ”utanförskapet”. Från ett högerperspektiv skulle man kanske till och med se det som att Mias mamma är den riktiga utsugaren, att det är hon som parasiterar på ”de som jobbar”. Mias familj lever helt klart i misär vilket är oacceptabelt ur ett vänsterperspektiv. Men har samhället en moralisk förpliktelse att återupprätta en person som inte utnyttjas i ekonomin utan tvärt om utnyttjar de välfärdstjänster som samhället erbjuder.

                      Föga förvånande anser jag att samhället har en moralisk förpliktelse att hjälpa familjer av den typ som beskrivs i ”Fish Tank”. För det första bidrar Mias mamma till samhället genom reproduktion, alltså genom att föda och ta hand om barn som är framtida samhällsmedborgare. I ett samhälle utan utbyggd barnomsorg är denna uppgift tidskrävande och betungande. Eftersom främst kvinnor ansvarar för att ta hand om barn är denna uppgift historiskt sett extremt undervärderat (varför? Svar: ”patriarkatet”). Ensamstående och arbetslösa föräldrar blir alltså utsugna då de genomför ett nödvändigt arbete som de inte får betalt för. I filmen behandlar mamman i och för sig Mia så dåligt att man kan tvivla på om hon bidrar med något bra överhuvudtaget. De flesta ensamstående föräldrar i liknande situationer gör dock antagligen sitt bästa för att ge sina barn en kärleksfull uppväxt. Men är man en väldigt ung förälder med trasig barndom är detta naturligtvis svårt.

                      Det finns fler skäl till att samhället bör ansvara för att förbättra situationen för människor som under lång tid stått utanför arbetsmarknaden. Barnen i dessa familjer rår inte för att de blivit födda av arbetslösa föräldrar. Föds man i ett underklasshem och blir gravid innan 18-års ålder hamnar man i en extremt utsatt situation innan man ens är myndig och alltså inte anses vara kapabel att bestämma över sig själv. Konservativa politiker skulle kanske hävda att ansvaret för ett misslyckat levnadsöde i en sådan situation vilar på föräldrarna. Men vad händer om föräldrarna haft exakt samma livsöde? Vems är i så fall ansvaret? Svaret på denna fråga blir antingen ”ingens ansvar” eller ”samhällets ansvar”. Själv lutar jag åt det senare.

                      Samhället har dessutom mycket att vinna på att få in ”outsiders” i arbete och ge dessa ett bra liv. Varje person i arbetslöshet är en sjuksköterska, polis eller jurist mindre. Även om ingen direkt utnyttjar den nya underklassen är det alltså ekonomiskt rationellt att satsa mycket resurser för att göra ”outsiders” till ”insiders”. Genom ökade satsningar på vuxenutbildning kan man ge människor möjlighet att bli kvalificerade yrkesarbetare även senare i livet. Samtidig kräver detta en väl fungerande barnomsorg om de vuxna ska ha tid att plugga. Ett annat alternativ kan vara att subventionera fram arbeten för människor som inte är attraktiva på arbetsmarknaden. Hur som helst har samhället ett moraliskt ansvar för den nya underklassen, oavsett om man ska se dem som utsugna eller inte.

Socialdemokratins nya berättelse – ett förslag

Alla framgångsrika politiska rörelser behöver en ”berättelse”. Berättelser syftar till att beskriva samhällets huvudproblem samt presentera lösningar på dessa problem. En berättelse är alltid en förenkling av verkligheten vilket nödvändiggör att endast ett begränsat antal politikområden kan tas upp inom berättelsen. Att skapa en berättelse handlar om att prioritera och få politikens delar att bilda en helhet. I Socialdemokraternas eftervalsdebatt har många tryckt på bristerna med eller rent av avsaknaden av en socialdemokratisk berättelse. I detta inlägg vill jag ge ett förslag på hur en framtida berättelse skulle kunna se ut.

Problembild

Moderaternas framgångar i valet 2006 kan till stor del förklaras av att de lyckades beskriva en sammanhängande berättelse som väljarna upplevde som relevant. Högern fokuserade på problemet med det så kallade ”utanförskapet”, det vill säga att så många människor stod utanför arbetsmarknaden. Den socialdemokratiska välfärden ansågs ha skapat detta problem genom att göra människor passivt bidragsberoende. Den ökade frekvensen av sjukskrivna och förtidspensionerade efter 1990-talet sågs som det tydligaste exemplet. Genom att öka den ekonomiska klyftan mellan de som arbetade och de som inte arbetade hoppades moderaterna kunna öka människors incitament till att återkomma i jobb och på så vis minska utanförskapet.

Det är ett faktum att mängder av människor hamnade utanför arbetsmarknaden under 1990-talet. Jag tror dock inte att välfärdsstaten var boven i dramat. Om så vore fallet är det märkligt att ”utanförskapet” blev så stort just efter 90-talskrisen då välfärdsstaten utsattes för omfattande nedskärningar. Istället tror jag att den strukturomvandling som den ekonomiska krisen innebar tvingade ut mängder av människor från arbetsmarknaden. Globaliseringen och den ökade konkurrensen tvingade företag att göra sig av med den minst produktiva delen av arbetskraften. Människor som inte klarade av att anpassa sig till det ökade tempot och kraven på nya teknik- och datakunskaper avskedades. I brist på bättre idéer valde den socialdemokratiska regeringen att förtidspensionera och sjukskriva dessa människor.

Vi har således fått ett samhälle med två grupper av människor med vitt skilda problem. Dels har vi ”outsiders”, en grupp som består av sjukskrivna, arbetslösa, förtidspensionerade och deltidsarbetande människor med låga inkomster. Många av dessa människor kämpar med dåligt självförtroende och en känsla av att stå utanför övriga samhället. Högerns politik har minskat denna grupps ekonomiska utrymme utan att man för den skull har fått in fler i arbete. Den andra gruppen utgörs av ”insiders”, människor som jobbar heltid eller nästan heltid. Denna grupp har fått det ekonomiskt bättre tack vare högerns skattesänkningar. Samtidigt brottas många med att få ihop en stressig vardag. Många jobb kräver att de anställda jobbar övertid vilket sliter på barnfamiljer, framförallt på kvinnor som fortfarande tvingas bära huvudbördan av det obetalda hemarbetet. För dessa människor utgör välfärden, till exempel barn- och äldreomsorg, en viktig avlastning. Om högerns underfinansiering av välfärden fortsätter riskerar stressen bland de som jobbar alltså att öka ännu mer. Detta ökade tryck riskerar i sin tur att pressa ut än fler människor från arbetsmarknaden.

Åtgärder

Vad har vi socialdemokrater för lösningar på dessa problem? Helt klart är att politiken måste riktas in mot båda grupperna, dels för att vi ska vara en rörelse som är relevant för alla men också för att de två gruppernas problem hänger samman. När det gäller gruppen ”outsiders” är den viktigaste åtgärden att skapa jobb anpassade för denna grupp. Till skillnad från högern vill vi inte skapa låglönejobb eftersom detta leder till permanent social ojämlikhet. Då återstår möjligheten att subventionera jobb, alltså att staten står för en del av lönekostnaderna. Detta kan ske genom att den offentliga sektorn anställer fler människor med nedsatt arbetsförmåga. En annan metod skulle kunna vara att öppna för en dialog mellan socialtjänst, försäkringskassa, fack och arbetsgivare. Arbetsgivarna skulle i sådana samtal kunna erbjudas kompensation för att anställa människor med nedsatt arbetsförmåga. Försäkringskassan och socialtjänsten skulle kunna bidra med finansieringen eftersom dessa myndigheters utgifter minskar om fler kommer i arbete.

                      Samtidigt bör åtgärder även sättas in mot gruppen ”insiders”. Det viktigaste målet bör vara att öka trivseln och minska pressen på arbetsplatserna. Sex-timmars arbetsdag kan vara ett långsiktigt mål men på kort sikt bör man rikta in sig på att minska övertidsarbetet. Det ska gå att göra karriär även om man ”bara” jobbar åtta timmar per dag. Genom att bygga ut kollektivtrafiken kan man minska restiden till och från arbetet och på så sätt minska människors stress. Genom bättre barnomsorg och äldreomsorg minskar man dåligt samvete och otillräcklighetskänslor hos de som jobbar. Att ta hand om barn och äldre föräldrar är i grunden lustfyllt men riskerar att bli en börda om tiden inte räcker till.

Denna berättelse missar många viktiga samhällsproblem. Mänsklighetens ödesfrågor, klimathotet, oljekrisen och den globala ojämlikheten berörs inte. Samtidigt är det viktigt att inte inkludera allt i en berättelse för hinner man inte berätta den för väljarna. Det jag främst eftersöker är fler konkreta förslag, debatter och idéer kring hur den nya socialdemokratiska berättelsen skulle kunna utformas.

 

Stoppad hyresreglering, ingen lösning på bostadsbristen

Bostadsbristen är ett av Uppsalas mest akuta problem. För många människor utgör hyresrätter den enda realistiska boendeformen, bostadsrätter är för dyrt för att vara ett realistiskt alternativ. Samtidigt är utbudet av hyresrätter påtok för litet. 60 000 personer står i Uppsalahems bostadskö och väntetiden på boenden i attraktiva områden överstiger ofta tio år. Alla är överens om att hyresrätterna är för få. Men de politiska partierna lanserar vitt skilda lösningar på problemet.

Från borgerligt håll hörs allt oftare kravet på att slopa hyresregleringen. Hyresreglering innebär att hyran på bostäder i attraktiva områden inte kan överstiga en viss nivå. På så vis får även fattiga människor råd att bo i fina områden. Problemet är att det blir olönsamt att bygga hyresrätter om hyrorna hålls på en låg nivå. Högern har alltså rätt i att en marknadsanpassning skulle leda till fler hyresrätter.

Tyvärr skulle marknadshyror även få stora negativa konsekvenser. Visst, vi skulle få fler hyresrätter men samtidigt skulle attraktiva områden som Luthagen och Innerstaden dräneras på låginkomsttagare. Vill vi verkligen ha ett sånt Uppsala? Vill vi verkligen ha en stad där din gatuadress avslöjar din klasstillhörighet? Är inte segregationen i Uppsala redan ett tillräckligt stort problem?

Marknaden verkar vara oförmögen att både minska bostadsbristen och segregationen. "Synd" säger högern, "då blir vi tvungna att välja det minst onda av dessa alternativ. Men varför inte låta politiken och demokratin hugga tag där marknaden misslyckas. Om vi återinför och höjer de ränte- och investeringsbidrag som moderatregeringen tagit bort kommer bostadsbyggandet åter komma igång. Men skattebetalarna ska inte hjälpa företagen utan att få något i gengäld. Vi ska kräva att minst hälften av de bostäder som byggs är hyresrätter och att dessa bostäder är så billiga att alla har råd att bo i dem. Då kan vi skapa ett Uppsala utan bostadsbrist. Då kan vi skapa ett Uppsala utan segregation. Ett Uppsala där studenter, städare och professorer inte bara träffas i universitetshusens korridorer utan också i trappuppgångar eller tvättstugor.