Är den moderna underklassen ”utsugen”?

I tisdags visade Laboremus filmen ”Fish Tank” på Norrlands nation. Jag hade sett filmen tidigare men valde att se den igen eftersom den är så bra och väcker så mycket tankar. Filmen handlar om den 15-åriga Mia som växer upp tillsammans med sin syster och sin ensamstående mamma i ett modernt engelskt underklasshem. Hennes tillvaro är nästan helt kärlekslös. Nästan all kontakt med mamman och systern består av att de förnedrar varandra. Trots att Mias familj har en dräglig materiell standard med stor TV och mikrovågsugn lever de ändå i misär. Mamman är arbetslös och alkoholiserad och med filmens gång blir det uppenbart att Mias liv antagligen får samma sorgliga utveckling.

                      Efter att ha sett filmen började jag fundera på en sak. Är Mias familj utsatt för någon slags utsugning? ”Utsugning” har ju varit ett av arbetarrörelsens klassiska begrepp för att beskriva förhållandet mellan arbetare och kapitalister. Arbetarna i det gamla industrisamhället fick inte ta del av arbetets frukter. De slet tolv timmar per dag i fabriker men fick endast lön nog för att hålla sig vid liv. De var kapitalägarna som fick del av det överskott som arbetarna producerade. Samtidigt var arbetarna helt nödvändiga för produktionen. Om de inte arbetade stannade fabrikerna. Kapitalägarna sög alltså ut arbetarna vilket måste ses som djupt orättvist av alla människor med någon slags rimlig moral (vilket dåtidens överklass tydligen inte hade).

                      Här blir Mias familj ett typexempel på en modern underklass med andra förutsättningar en den gamla industriarbetarklassen. Mias mamma är arbetslös utgör därmed ingen nödvändig arbetskraft. Ingen fabrik slutar producera om hon inte arbetar. Samtidigt får hon en dräglig materiell levnadsstandard genom den socialhjälp som finns i alla moderna stater. En moderat skulle antagligen inkludera henne i det så kallade ”utanförskapet”. Från ett högerperspektiv skulle man kanske till och med se det som att Mias mamma är den riktiga utsugaren, att det är hon som parasiterar på ”de som jobbar”. Mias familj lever helt klart i misär vilket är oacceptabelt ur ett vänsterperspektiv. Men har samhället en moralisk förpliktelse att återupprätta en person som inte utnyttjas i ekonomin utan tvärt om utnyttjar de välfärdstjänster som samhället erbjuder.

                      Föga förvånande anser jag att samhället har en moralisk förpliktelse att hjälpa familjer av den typ som beskrivs i ”Fish Tank”. För det första bidrar Mias mamma till samhället genom reproduktion, alltså genom att föda och ta hand om barn som är framtida samhällsmedborgare. I ett samhälle utan utbyggd barnomsorg är denna uppgift tidskrävande och betungande. Eftersom främst kvinnor ansvarar för att ta hand om barn är denna uppgift historiskt sett extremt undervärderat (varför? Svar: ”patriarkatet”). Ensamstående och arbetslösa föräldrar blir alltså utsugna då de genomför ett nödvändigt arbete som de inte får betalt för. I filmen behandlar mamman i och för sig Mia så dåligt att man kan tvivla på om hon bidrar med något bra överhuvudtaget. De flesta ensamstående föräldrar i liknande situationer gör dock antagligen sitt bästa för att ge sina barn en kärleksfull uppväxt. Men är man en väldigt ung förälder med trasig barndom är detta naturligtvis svårt.

                      Det finns fler skäl till att samhället bör ansvara för att förbättra situationen för människor som under lång tid stått utanför arbetsmarknaden. Barnen i dessa familjer rår inte för att de blivit födda av arbetslösa föräldrar. Föds man i ett underklasshem och blir gravid innan 18-års ålder hamnar man i en extremt utsatt situation innan man ens är myndig och alltså inte anses vara kapabel att bestämma över sig själv. Konservativa politiker skulle kanske hävda att ansvaret för ett misslyckat levnadsöde i en sådan situation vilar på föräldrarna. Men vad händer om föräldrarna haft exakt samma livsöde? Vems är i så fall ansvaret? Svaret på denna fråga blir antingen ”ingens ansvar” eller ”samhällets ansvar”. Själv lutar jag åt det senare.

                      Samhället har dessutom mycket att vinna på att få in ”outsiders” i arbete och ge dessa ett bra liv. Varje person i arbetslöshet är en sjuksköterska, polis eller jurist mindre. Även om ingen direkt utnyttjar den nya underklassen är det alltså ekonomiskt rationellt att satsa mycket resurser för att göra ”outsiders” till ”insiders”. Genom ökade satsningar på vuxenutbildning kan man ge människor möjlighet att bli kvalificerade yrkesarbetare även senare i livet. Samtidig kräver detta en väl fungerande barnomsorg om de vuxna ska ha tid att plugga. Ett annat alternativ kan vara att subventionera fram arbeten för människor som inte är attraktiva på arbetsmarknaden. Hur som helst har samhället ett moraliskt ansvar för den nya underklassen, oavsett om man ska se dem som utsugna eller inte.

Socialdemokratins nya berättelse – ett förslag

Alla framgångsrika politiska rörelser behöver en ”berättelse”. Berättelser syftar till att beskriva samhällets huvudproblem samt presentera lösningar på dessa problem. En berättelse är alltid en förenkling av verkligheten vilket nödvändiggör att endast ett begränsat antal politikområden kan tas upp inom berättelsen. Att skapa en berättelse handlar om att prioritera och få politikens delar att bilda en helhet. I Socialdemokraternas eftervalsdebatt har många tryckt på bristerna med eller rent av avsaknaden av en socialdemokratisk berättelse. I detta inlägg vill jag ge ett förslag på hur en framtida berättelse skulle kunna se ut.

Problembild

Moderaternas framgångar i valet 2006 kan till stor del förklaras av att de lyckades beskriva en sammanhängande berättelse som väljarna upplevde som relevant. Högern fokuserade på problemet med det så kallade ”utanförskapet”, det vill säga att så många människor stod utanför arbetsmarknaden. Den socialdemokratiska välfärden ansågs ha skapat detta problem genom att göra människor passivt bidragsberoende. Den ökade frekvensen av sjukskrivna och förtidspensionerade efter 1990-talet sågs som det tydligaste exemplet. Genom att öka den ekonomiska klyftan mellan de som arbetade och de som inte arbetade hoppades moderaterna kunna öka människors incitament till att återkomma i jobb och på så vis minska utanförskapet.

Det är ett faktum att mängder av människor hamnade utanför arbetsmarknaden under 1990-talet. Jag tror dock inte att välfärdsstaten var boven i dramat. Om så vore fallet är det märkligt att ”utanförskapet” blev så stort just efter 90-talskrisen då välfärdsstaten utsattes för omfattande nedskärningar. Istället tror jag att den strukturomvandling som den ekonomiska krisen innebar tvingade ut mängder av människor från arbetsmarknaden. Globaliseringen och den ökade konkurrensen tvingade företag att göra sig av med den minst produktiva delen av arbetskraften. Människor som inte klarade av att anpassa sig till det ökade tempot och kraven på nya teknik- och datakunskaper avskedades. I brist på bättre idéer valde den socialdemokratiska regeringen att förtidspensionera och sjukskriva dessa människor.

Vi har således fått ett samhälle med två grupper av människor med vitt skilda problem. Dels har vi ”outsiders”, en grupp som består av sjukskrivna, arbetslösa, förtidspensionerade och deltidsarbetande människor med låga inkomster. Många av dessa människor kämpar med dåligt självförtroende och en känsla av att stå utanför övriga samhället. Högerns politik har minskat denna grupps ekonomiska utrymme utan att man för den skull har fått in fler i arbete. Den andra gruppen utgörs av ”insiders”, människor som jobbar heltid eller nästan heltid. Denna grupp har fått det ekonomiskt bättre tack vare högerns skattesänkningar. Samtidigt brottas många med att få ihop en stressig vardag. Många jobb kräver att de anställda jobbar övertid vilket sliter på barnfamiljer, framförallt på kvinnor som fortfarande tvingas bära huvudbördan av det obetalda hemarbetet. För dessa människor utgör välfärden, till exempel barn- och äldreomsorg, en viktig avlastning. Om högerns underfinansiering av välfärden fortsätter riskerar stressen bland de som jobbar alltså att öka ännu mer. Detta ökade tryck riskerar i sin tur att pressa ut än fler människor från arbetsmarknaden.

Åtgärder

Vad har vi socialdemokrater för lösningar på dessa problem? Helt klart är att politiken måste riktas in mot båda grupperna, dels för att vi ska vara en rörelse som är relevant för alla men också för att de två gruppernas problem hänger samman. När det gäller gruppen ”outsiders” är den viktigaste åtgärden att skapa jobb anpassade för denna grupp. Till skillnad från högern vill vi inte skapa låglönejobb eftersom detta leder till permanent social ojämlikhet. Då återstår möjligheten att subventionera jobb, alltså att staten står för en del av lönekostnaderna. Detta kan ske genom att den offentliga sektorn anställer fler människor med nedsatt arbetsförmåga. En annan metod skulle kunna vara att öppna för en dialog mellan socialtjänst, försäkringskassa, fack och arbetsgivare. Arbetsgivarna skulle i sådana samtal kunna erbjudas kompensation för att anställa människor med nedsatt arbetsförmåga. Försäkringskassan och socialtjänsten skulle kunna bidra med finansieringen eftersom dessa myndigheters utgifter minskar om fler kommer i arbete.

                      Samtidigt bör åtgärder även sättas in mot gruppen ”insiders”. Det viktigaste målet bör vara att öka trivseln och minska pressen på arbetsplatserna. Sex-timmars arbetsdag kan vara ett långsiktigt mål men på kort sikt bör man rikta in sig på att minska övertidsarbetet. Det ska gå att göra karriär även om man ”bara” jobbar åtta timmar per dag. Genom att bygga ut kollektivtrafiken kan man minska restiden till och från arbetet och på så sätt minska människors stress. Genom bättre barnomsorg och äldreomsorg minskar man dåligt samvete och otillräcklighetskänslor hos de som jobbar. Att ta hand om barn och äldre föräldrar är i grunden lustfyllt men riskerar att bli en börda om tiden inte räcker till.

Denna berättelse missar många viktiga samhällsproblem. Mänsklighetens ödesfrågor, klimathotet, oljekrisen och den globala ojämlikheten berörs inte. Samtidigt är det viktigt att inte inkludera allt i en berättelse för hinner man inte berätta den för väljarna. Det jag främst eftersöker är fler konkreta förslag, debatter och idéer kring hur den nya socialdemokratiska berättelsen skulle kunna utformas.

 

Stoppad hyresreglering, ingen lösning på bostadsbristen

Bostadsbristen är ett av Uppsalas mest akuta problem. För många människor utgör hyresrätter den enda realistiska boendeformen, bostadsrätter är för dyrt för att vara ett realistiskt alternativ. Samtidigt är utbudet av hyresrätter påtok för litet. 60 000 personer står i Uppsalahems bostadskö och väntetiden på boenden i attraktiva områden överstiger ofta tio år. Alla är överens om att hyresrätterna är för få. Men de politiska partierna lanserar vitt skilda lösningar på problemet.

Från borgerligt håll hörs allt oftare kravet på att slopa hyresregleringen. Hyresreglering innebär att hyran på bostäder i attraktiva områden inte kan överstiga en viss nivå. På så vis får även fattiga människor råd att bo i fina områden. Problemet är att det blir olönsamt att bygga hyresrätter om hyrorna hålls på en låg nivå. Högern har alltså rätt i att en marknadsanpassning skulle leda till fler hyresrätter.

Tyvärr skulle marknadshyror även få stora negativa konsekvenser. Visst, vi skulle få fler hyresrätter men samtidigt skulle attraktiva områden som Luthagen och Innerstaden dräneras på låginkomsttagare. Vill vi verkligen ha ett sånt Uppsala? Vill vi verkligen ha en stad där din gatuadress avslöjar din klasstillhörighet? Är inte segregationen i Uppsala redan ett tillräckligt stort problem?

Marknaden verkar vara oförmögen att både minska bostadsbristen och segregationen. "Synd" säger högern, "då blir vi tvungna att välja det minst onda av dessa alternativ. Men varför inte låta politiken och demokratin hugga tag där marknaden misslyckas. Om vi återinför och höjer de ränte- och investeringsbidrag som moderatregeringen tagit bort kommer bostadsbyggandet åter komma igång. Men skattebetalarna ska inte hjälpa företagen utan att få något i gengäld. Vi ska kräva att minst hälften av de bostäder som byggs är hyresrätter och att dessa bostäder är så billiga att alla har råd att bo i dem. Då kan vi skapa ett Uppsala utan bostadsbrist. Då kan vi skapa ett Uppsala utan segregation. Ett Uppsala där studenter, städare och professorer inte bara träffas i universitetshusens korridorer utan också i trappuppgångar eller tvättstugor.